Juholtska inbördeskriget

Det är en strid på gång i Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Det är allmänt känt att Socialdemokraterna består av en högerfalang och en vänsterfalang. Dessa har haft en dragkamp tidigare där dom försöker styra partiets politik åt det hållet dom representerar. Detta är på inget sätt fel, och är en ganska naturlig del i ett stort partis arbete. Det kommer alltid finnas lite skilda åsikter. Med ett stort parti kommer dessa människor med skilda åsikter hitta människor som har samma skilda åsikter.

Men partiet har alltid lyckats hålla ihop. Kanske beror det på att yttre fiender alltid skapar sammanhållning? Kanske har alla inom partiet ändå kunnat se likheter med sina partikamrater för att ändå kunna arbeta mot ett gemensamt mål? Vilket som nu är fallet är irrelevant för tillfället.

Problemen började på allvar i september 2006. Det var året när Göran Persson förlorade valet och vi fick en alliansregering. Göran Persson har styrt partiet länge och hållit falangerna nere. Han representerade kanske det gemensamma målet vilket gjorde att alla höll sig i leden.

Men efter valet avgick han. Mona Sahlin blev partiledare. I detta läget var partiet lite sårbart, och som i alla omorganisationer så tar det lite tid för dammet att lägga sig igen och för folk att hitta sina platser. Detta gäller förmodligen extra mycket i ett politiska parti där folk faktiskt är med för att försöka få inflytande. Det gäller nog alla partier.

Men jag tror det var i ungefär den här tiden något gick snett. I maktvakuumet efter Göran Persson så fick aldrig Mona Sahlin den makten som tidigare tillhörde ordföranden för partiet. Det var partistyrelsen och i synnerhet verkställande utskottet som behöll den, och dom tänkte inte ge upp den.

Mona Sahlin försökte få igenom sin politik. Hennes tydligaste ställningstagande var att få ihop ett tight samarbete med Miljöpartiet, och samtidigt utesluta Vänsterpartiet från detta samarbete. Men det gick inte hem. Partistyrelsen gick inte med på det och körde över Mona Sahlin. Alla minns väl bilden från valet 2010 med alla partiledarna som stack ut huvudet ur tågfönstret? (om inte: här)
Det var nog meningen att den skulle representera sammanhållningen och det gemensamma. Istället är den ett tecken på att kriget brutit ut.

Efter det fick partistyrelsen blodad tand. Det kändes inte lika kul längre att följa en ledare när man precis fått ner henne på knäna. Efter det var Mona Sahlins auktoritet inom partiet mest en fasad.

Som galjonsfigur utan att ha makten var förstås Mona Sahlin en ypperlig syndabock. Det bevisades också genom att hon fick gå efter valförlusten.

Här är en artikel från 2010 i Sydsvenska dagbladet om verkställande utskottet.

När det nu är flera människor som delar på makten så är det förstås så att tidigare nämnda falanger börjar försöka dra i trådarna. Det var väldigt många som tackade nej till att bli partiledare efter Mona Sahlin. Dom insåg väl att det var en ganska dålig situation att sätta sig i. Svikande väljare, partistyrelse i bråk och ett färskt exempel på att det leder till att partiledaren blir syndabock. Ingen ville riskera sin höga position i partiet för att sedan bli utkastad i nästa ögonblick. Folk som hade något att förlora höll sig stilla i båten.

Eftersom partistyrelsen inte kunde enas om vilken falang som skulle få ta över makten så valde dom att göra en kompromiss. Kanske inget utmärkt val, men det fanns inte så mycket annat man kunde göra. Det var då jakten på en partiledare började.

Man letade efter en person som båda sidorna kunde enas om. Eftersom det inte gick att hitta någon som båda sidorna var nöjda med, så fick man helt enkelt hitta en som båda sidorna var missnöjda med. Det är inte vidare situation, och det är förmodligen därför som det tog så lång tid att hitta Håkan Juholt. Det är inte lätt att enas om något som ingen vill. Håkan Juholt fick alltså jobbet för att ingen ville ha honom egentligen. Hade var också lite av en outsider i partiet. Har man inte tagit en sida så har man inga vänner, och framförallt få fiender.

Som outsider så har han inte varit så högt ställd i partiet. I sin hemkommun Oskarshamn så är hans tydligaste bidrag till lokalpolitiken att han föreslog att asfaltera alla grönområden för att minska underhållskostnaderna. Nu har han varit riksdagsman ett bra tag. Men denna position hade han egentligen inte så mycket att förlora. Visst, det är aldrig kul att bli av med det jobbet, men i jämförelse med att bli partiledare måste det varit som att välja mellan att bo kvar i en liten lägenhet eller flytta till ett slott. Man skiter i om man förlorar lägenheten i det läget! Allt är ju ett avvägande mellan risk/belöning. Håkan Juholt nappade.

Den oundvikliga katastrofen har börjat, men nu börjar det synas. Som med Titanic så tar det ett tag innan vattnet fyllt båten och den sjunker istället för att luta. Håkan Juholt blir förstås inte en långvarig partiledare. Med ett parti som bara faller och faller, utan makt samt en partistyrelse som ser en som syndabock är det bara en tidsfråga. Att partiet inser detta själva är tydligt. Striderna i media handlar inte om positioner i partiet nu. Dom handlar om kommande positioner. Precis som i Schack så måste man tänka många drag in i framtiden, inte bara nästa.

Slaget håller på att utkämpas just nu. Många namn har gett sig in i debatten. Alla härstammar från den lilla partistyrelsen. Inte konstigt att valberedningen höll sina dörrar stängda med så här mycket osämja bakom dom!

Men den här taktiken att tillsätta en person och sedan förvänta sig att den ska fixa så allt blir som det var förr så är det omöjligt att rädda det som återstår av partiet. Socialdemokratiska Arbetarepartiet gör som Englands fotbollslandslag har gjort med sina tränare. Ni minns väl Svennisyran för några år sedan? England lever i en drömvärld där dom tror att det är självklart att dom ska vara med i finalen i alla tävlingar. När detta sedan inte händer så är det "någons" fel. Detta råkar vara tränaren allt som oftast. Att England storhetstid i fotbollen är förbi verkar ingen våga tänka. Istället går laget kräftgång med nya tränare hela tiden som sparkas så fort dom förlorat en match. Det leder bara till att dom aldrig kan ta till vara på den potential dom har kvar.

Precis likadant gör nu Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Dom lever kvar i tron att dom är ett statsbärande parti som ska ha runt 55 % av rösterna utan ansträngning, och har dom inte det så är det någons fel. Att då sparka bort personen i ledarposition kommer inte lösa problemet, bara fortsätta striderna när en ny måste utses. Man måste inse att det kommer inte komma en frälsare som direkt fixar allt och gör så att rösterna återgår till det "normala". Om Socialdemokraterna fortsätter så här kommer rösterna fortsätta att försvinna. Det är dags att sluta leva i förnekelse om att partiet inte är synonymt med svensk politik längre.

Sverige behöver en opposition. Det är bara att titta på alla möjligheter som Socialdemokraterna hade kunnat ta till vara på. Hela Carema-situationen är ju nästan garanterad att kunna återfå ett rejält antal procentenheter! Men det är bara tomt i media, förutom ett och annat debattinlägg om hur allt är Juholts fel.

Religiöst hatbrott

Jag skrev sist om religioners makt och vad dom inte har makt över. Jag tänker fortsätta i det spåret även idag. Idag ska det nämligen handla om det ultimata hatbrottet; religiös extremism.
Enligt Wikipedia så är åklagarväsendets definition av hatbrott: "Med hatbrott avses hets mot folkgrupp, olaga diskriminering, homofobiska brott, våld och hot m.m. mot förtroendevalda samt andra typer av brott där ett motiv varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet".

Det här tolkar många som att hatbrott är när man utser en viss grupp att hata, t.ex. homosexuella eller danskar. Vad jag tycker är att det är precis lika mycket hatbrott när man anser att folk som INTE är något utsätts för hat. För homofobi är ju inte begränsad till bara mot homosexuella. Egentligen är det en mycket bättre beskrivning att homofoba hatar alla som INTE är heterosexuella. Att bara hata homosexuella gör ju att man inte borde ha något emot transvestiter eller bisexuella, vilket knappast kan ses som representativt för majoriteten av homofoba människor.
Hatet är alltså mot allt som inte är heterosexuellt, och inte begränsat till just en annan specifik grupp. Det är hatet mot alla som INTE tillhör just en specifik grupp som är grejen.

Så vad händer om vi applicerar den här definitionen av hatbrott? Helt plötsligt så skapas mängder med nya grupper som kan utsättas för hatbrott. Massmord har begåtts som man motiverat med att dom INTE tillhör en specifik grupp. Vilket grupp dom tillhör har ofta varit irrelevant, man dödar alla rakt av. Hitler dödade Romer, Judar, homosexuella och kommunister lite hur han ville. Där har vi etnicitet, religion, sexuell läggning och politiska åsikter, allt i samma exempel! Man kan säga att jag dödade två (eller fyra?) fåglar med en sten. Vilket är en absurt passande liknelse i det här fallet...
Allt körde han ihop till en klump som sedan hatades. Dom hatades alltså allihop för att dom INTE var nazister, och därmed fiender som skulle dödas. Nu kanske någon av er börjar tänka på Godwins lag, men det struntar jag i. Det kan knappast vara fel att ta upp nazister i ett inlägg om hatbrott.

Poängen med det här inlägget är att religioner skyddar sig själva bakom religionsfriheten. Det är en grundlag som låter folk välja religion själva. Det är inte en lag gjord för att skydda religionerna i sig! Vissa religioner anser sig ha rätt att ogilla folk som inte tillhör den egna religionen. Detta anser jag är hatbrott. Terrorism måste ju helt klart vara ett exempel på hatbrott. Man kan ju knappast hata mer än att man är villig att dö för att andra ska dö. Att begå ett brott som motiveras med att offret INTE tillhör den egna religionen borde därför vara ett hatbrott. Brott som skulle kunna vara aktuella att vara hatbrott är förutom terrorism också rån, misshandel, diskriminering och annan kränkande behandling. Religiös extremism måste ju vara ett hatbrott, och som dessutom är baserad på hat mot alla som INTE tillhör den egna gruppen.

Och hatar man en grupp som inte tillhör ens egen religion så kan man knappast vara för religionsfriheten. Och då bryter ens tro mot religionsfriheten, vilket knappast kan tillåtas genom att man gömmer sig bakom religionsfriheten!

Religioners inflytande

Religioner har alltid haft stor makt. Många länder har fortfarande en statsreligion som styr rent politiskt, och dom länderna som inte har det har religionsfrihet. Finns säkert undantag, men det tar vi någon annan gång. Nu pratar vi om religion i moderna länder i västvärlden med religionsfrihet.
I dessa länder är det helt fritt att välja vilken religion man tror på, och man får också utöva den. Men här kommer ett litet krux. Vad händer om denna religion inte är kompatibel med övriga samhället? Vad händer om en religion anser att utövarna har rätt att döda andra? Ett så grovt exempel är inte särskilt vanligt. Det är ju inte så vanligt att kristna vill stena folk som klipper gräset en söndag, även om dess heliga skrift förespråkar det. Det finns visserligen terrorister som anser att dom har denna rätten på sin sida, men än så länge är det inte något förankrat synsätt i samhället. Däremot tar sig religioner andra friheter.
Själv anser jag att samhället ska vara självständigt från religioner och fungera utan att motiveras, styras eller vika sig för religioner eller utövare av religioner vars beslut påverkas av "heliga skrifter". Efter att styret och liven har fastställts så kan religionsfriheten börja gälla. Då kan folk spendera sina intjänade pengar efter skatt på kollekt. Då kan dom använda sin fritid till att be. Och då kan dom bete sig som dom vill, så länge dom INTE bryter mot dom lagar som det sekulära samhället satt upp tidigare. Detta förutsätter förstås att det sekulära samhället (om det ens är möjligt att det styrs helt sekulärt, men man kan ju sträva mot det) inte har massa morallagar.
Eftersom detta gör att lagarna kommer i första hand och religiösa påbud i andra hand så kan ingen bryta mot lagarna med en religiös motivering. Min huvudtes i det här inlägget är att en religion inte har rätt att påverka andra än sina egna följare. Det går ju inte att utesluta att det påverkar på vissa sätt. Att någon ser en kyrka är ju oundvikligt, men det får man väl se som en sekundär påverkan, och då har religionsutövare samma rättigheter som vem som helst som vill bygga ett högt hus. Det är den primära påverkan där religiösa samfund inte ska ha en särställning jämfört med privata företag, organisationer eller enskilda personer. Att bygga nya kyrktorn som ringer i klockorna ofta tycker jag definitivt ska behöva motiveras för att man inte ska se det som att folk i omgivningen störs av det. Precis som evenemang med hög ljudvolym stör så ska kyrkors ljudnivå begränsas. Detta gäller förstås även minareter med bönutrop flera gånger om dagen, och om synagogor för oljud på något sätt ska det också behandlas lika.
Med sådana regler är det förstås helt klart att folk inte får mörda i sin religions namn, och sådana brott ska bemötas minst lika hårt som icke religiöst motiverade brott. Men nu kommer vi till mindre problem, inte så grova som mord. Ska en religiös utövare få bära vapen som religionen förespråkar, eller ska dom följa samma lagar som hindrar folk från att ta tårgas i väskan för att förhindra överfall? I ett fall för ett tag sedan så fick en Sikh ha kniv i skolan. Vilket går först i det läget, lagen eller religionen? Får religioner bryta mot samhällets lagar med religionsfriheten som stöd? I det här fallet så ska kniven inte varit särskilt vass, men enligt mig så borde ändå inte detta motiveras med religion. Då får man undersöka om trubbiga knivar är farligt i skolan, och sedan får man införa tillstånd för alla att bära trubbiga knivar. Religion kan vara en anledning att utreda om det finns behov av att förbjuda en sak, men religion ska aldrig vara ett skäl att kringgå lagar.
Det finns fler exempel. För ett tag sedan så var det en Sikh som ville bära turban i sitt jobb som bussförare. Det har även varit mängder med fall där folk bär burka eller sjal, både i Sverige och utomlands. Mycket oväsen har det varit i Frankrike. I sådana lägen tycker jag man ska undersöka om det är motiverat med uniform som bussförare, eller om det är nödvändigt att skolungar ser sina lärare i ögonen. DN har skrivit om ett beslut om att det är motiverat. Det är precis så jag tycker att det ska gå till. Man väcker en fråga om det är nödvändigt, därefter utvärderar man och undersöker det, och därefter antingen tillåter man det, eller förbjuder det. Och då ska förbudet eller tillåtelsen gälla alla, inte bara utövare av en viss religion. Och det är då vi kommer tillbaka till huvudbudskapet; att religioner inte får styra andra än sina utövare. För om religioner börjar styra saker så har jag motiverat varför dom inte ska kunna ge rättigheter. Nu kommer jag till att när religioner inför begränsningar. Dessa begränsningar kan omöjligt påtvingas folk som inte är utövare av den religionen. Religioner ska ha absolut noll makt över mig, och jag ser ingen religion som någon som helst auktoritet. Att någon då motiverar och förbjuder mig och motiverar detta med en tusentals år gammal bok som omtolkas ständigt och översatts fram och tillbaka under årtusenden är en grov kränkning mot allt vad ett modern fritt samhälle står för.

En religion kan alltså inte ge rättigheter till någon. Den kan bara ge skyldigheter, och detta endast mot sina egna utövare. Om man då enligt sin religion känner att man måste bära ett plagg som inte fungerar i ett yrkesutövande (enligt en utförd undersökning som i tidigare länk) så måste man inse att det är inte arbetsgivaren som hindrar en från att ta jobbet. Det är religionen som via sina begränsningar för sina utövare. Och där får man faktiskt skylla sig själv. Precis som allt i livet så får man styras av vad man tycker. En människa som är djurrättsaktivist kan inte jobba som djurförsökstekniker, och skulle förmodligen aldrig vilja det heller. En anarkist vill förmodligen inte bli polis, och skulle förmodligen inte bedömas som lämplig om han försökte det heller. En tondöv kan inte bli musiker, och en utan bollkänsla kan inte bli fotbollsproffs. Och en person som måste bära vissa plagg kan inte jobba på ett jobb där uniform är motiverat. Det är personens val av religion och religionen i sig som inför dom begränsningarna, och man kan inte bortse från sådant.

Rennäringen i Sverige

Kulturarv är något som vi vill bevara. Samiska kulturen är en del av Sverige som på alla sätt och vis är värd att bevara. Nu i veckan kommer en dom om rennäringen. Beslutet kom nu. Däremot finns det flera olika skäl till att sättet som rennäringen bedrivs på idag är fel.

Ekonomiskt:
Om rennäringen bedrivs med skattemedel för att bevara kulturen så måste vi givetvis vara sparsamma precis som vi är inom alla andra områden som t.ex. skola, vård och omsorg. Vi borde då begränsa renbetesområdet till att vara så litet som möjligt men stort nog att bevara kulturen. Antalet renar ska vara tillräckligt stort för att det ska fungera, men inte större för då finns det andra områden som är viktigare att prioritera. Nu täcker renbetesområdet mycket stora delar av Sverige: "Större delen av Norrbotten, Västerbotten och Jämtland är att betrakta som renskötselområde enligt gammal sedvanerätt. Det slutsatsen drar den så kallade Gränsdragningskommissionen i en utredning". Det är inte hållbart att viga stora delar av landet till kulturella ändamål när det dessutom sedan tillåts expandera till storlek som är större än vad det någonsin varit, både till antal renar och yta.

Biologiskt:
Vi kan inte tillåta att naturen sätts i andra hand för en industri. Precis som en fabrik inte får släppa ut kemikalier så kan inte en bransch tillåtas kräva att arter utrotas för att branschen ska kunna frodas. Det är tydligt fastställt i miljöbalken. I Sverige så är vargens utbredning rejält isolerad eftersom det saknas varg i hela renbetesområdet i princip. Det tillåts inte att det sker spridning över området särskilt ofta vilket försämrar läget för arten även på andra ställen i landet eftersom renbetesområdet delar landet och skär av spridningsvägar. Likadant är det för många andra rovdjur som lodjur, järv och björn. I dessa glesbefolkade områden borde dessa arter frodas utan problem, men på grund av ekonomiska intressen så begränsas deras utbredning. Vildrenen som tidigare också fanns i landet är helt utrotad i Sverige. Ingen annan bransch i Sverige i modern tid har kunnat utrota en art i det vilda för sin egen skull. Närmast kommer vargen som jägarförbundet vill utrota för att gynna sin nöjesjakt.

Diskriminering:
För att få bedriva renskötsel så måste man vara medlem i en sameby. Det är inte hållbart att dela upp människor efter ursprung och ge dom olika regler att rätta sig efter, samt olika fördelar just för sitt ursprung. Att sortera in folk efter vilken folkgrupp som dom härstammar ifrån är något som samer råkat ut för tidigare. Det är knappast vettigare att göra samma sak igen för att särskilja samer från andra människor, oavsett vilken grupp det är som vill skilja sig från vilken.
Dessutom är det inte alla samer som får bedriva renskötsel. Renskötseln domineras av vissa familjer och samebyar vilket leder till konflikter inom den samiska befolkningen.

Kulturellt:
Den klassiska rennäringen som är argumentet till att det ska bevaras av kulturella skäl är helt enkelt inte förekommande på så värst många ställen. Nu för tiden så används snöskoter och helikopter för att valla flockarna. Det är knappast kulturellt hållbart att modernisera en bransch som vars enda existensberättigande är för att bevara en speciell kultur som är nomadisk och nära naturen. Dessutom fraktas renarna med lastbil mellan betesområden. Antingen är det en bransch som är till för att uppfylla ett behov hos konsumenter (i form av renkött) och då ska den bära sig själv ekonomiskt, eller så ska kulturen bevaras så ursprunglig som möjligt och få stöd av skattepengar för att få folk att bevara kulturen. Det går inte att industrialisera rennäringen samtidigt som man bevarar den i sin ursprungliga form.

Markägande:
Eftersom rennäringen kräver så gigantiskt stora arealer som var för sig bara används under en mycket liten del av året så behöver renägarna inte äga betesområdena. Det leder till konflikter med folk som faktiskt äger marken. Detta är problem som funnits länge och är ett arv från tiden då man koloniserade dessa ytterst sällan använda områden. Eftersom det fortfarande finns konflikter så måste det bli tydligare regler eller några andra kompromisser.

Andra näringar:
I norra delarna av landet så är det mycket skogsbruk. Skog behöver planteras när man huggit ner området. Under denna period är den unga skogen mycket ömtålig för bete. Att då driva hjordar med renar över området kan bara resultera i en sak: omplantering behövs. Detta blir mycket dyrt efter ett tag. Man kan inte låta en sorts företag köra över andra företags intressen på det sättet.

Feminism som ser ned på kvinnor

Jämställdhet är ett viktigt ord och ännu viktigare är det att det faktiskt eftersträvas. Det gör också att många försöker jobba mot det, vilket förstås är alldeles utmärkt. I nyheterna är det aktuellt nästan varje dag: 1 2 är två nyheter på DN bara idag.
Vad som är lite mindre utmärkt är att det inte är alltid som det är på produktiva sätt som det arbetet bedrivs. Vi har ett feministiskt parti i landet (som inte fick så värst många röster trots mycket uppmärksamhet i media) som verkar vara väldigt drabbat av just ickeproduktivt arbete. Vad dom säger och gör har nog dom flesta sina åsikter om och har lite koll på varför man inte tycker dom är värda en röst i ett val. Mycket kritik har varit att dom varit inställda på kvinnors rättigheter och inget annat. Inga rättigheter för någon annan har ens övervägts. Inte heller några skyldigheter för kvinnor har det funderats över. Och det är där vi har problemet som det är inlägget handlar om. Att kräva bra saker är INTE lösningen på hur samhället är uppbyggt. Det är lika produktivt som att skrika "allt är fel!". Folk kommer bara uthärda ens tjat, och när man inte orkar stå ut längre med klagandet så kommer ett svar i form av "men gör det bättre själv då!".
Klagandet och krav på samhället är bra för att få fram vilket mål man vill ha. EFTER det kommer det riktiga arbetet, och det är att planera hur man ska nå dit, samt att ta sig dit. Och det är ett fält som totalt misslyckats i F!:s planering, och även väldigt många andra organisationer som jobbar för jämställdhet.

Det finns många exempel på vad F! och liknande grupper har försökt göra. Det dom har gemensamt är att dom ser en skillnad i samhället mellan könen. Därefter försöker man med politisk påverkan ändra på omständigheter och allt runt omkring så att resultatet är att det inte längre finns någon skillnad. Det är inget annat än att lindra symptomen, och är därmed inget steg alls mot jämställdhet. Tvärtom är det ett steg FRÅN jämställdhet. Många har argumenterat att detta bara skapar diskriminering mot män, men det är gammal skåpmat. Visst är det så att man inte kan få bort orättvisor med fler orättvisor, men det är att sparka in öppna dörrar.

Mitt argument är att när man stiftar regler och annat som ger olika rättigheter och skyldigheter (oftast i kvinnors favör) så ökar det inte bara orättvisorna. Det ökar fördomarna och föraktet mot kvinnor, och därmed förvärrar grundproblemet i hela jämställdhetsdebatten. Man byter alltså en väldigt temporär lindring av symptomen mot att den riktiga sjukdomen blir värre. Det är som att behandla cancer med en radioaktiv peruk för att dölja håravfallet! Man förvärrar cancern mot att det ser lite bättre ut ett tag.

När samhället börjar sätta upp regler för att skydda kvinnor, förbättra deras chanser att ta sig in på olika yrkesområden eller att dom får särskilda lagar (kvinnofrid, kvotering, kvinnomisshandel, tjejtaxa, självförsvar, särskilda parkeringsplatser o.s.v.) så förstärker det bilden av att kvinnor BEHÖVER sådant. Och hur ska man tolka det? Den givna tolkningen är att det är för att dom är svaga, oansvariga, kan inte ta konsekvenserna av handlandet och förstår inte riktigt allt. Allt vurmande för kvinnor leder tyder alltså på ett grundläggande förakt för kvinnors framförallt mentala förmågor. "Sjäääälvklart ska lilla gumman ha lite högre lön, hon är ju för dum för att lyckas nå dit utan mina goda gärningar och snällhet".

När man börjar designa samhället med regler och rutiner som särbehandlar könen så ger det signaler om att det faktiskt finns skillnader som motiverar en särbehandling. Och då är det i princip ett erkännande av samhället att kvinnor är sämre. Och på så sätt motverkas den grundläggande principen för jämställdhet bara för att kortsiktigt putsa till statistiken.